Vi svenskar älskar glass i alla dess former och enligt analysföretaget Nielsens statistik från dagligvaruhandeln år 2022 så åt vi i genomsnitt 8,0 liter glass per person. Totalkonsumtionen, där man även räknar in glass som säljs inom servicehandeln (restauranger, glassbarer och trafikbutiker), ligger dock på cirka 12 liter glass per person och år enligt Föreningen Svenska Glasstillverkare.
Nu är det inte enbart kulglass, pinnglass, mjukglass, sorbet, isglass, parfait, sojaglass och youghurtglass som är populära utan även den italienska varianten gelato har de senaste tio åren ökat i popularitet.
Men när kom glassen till Sverige? Och när blev glass en produkt som inte enbart var en njutning för överklassen?
Rent historiskt började man äta glass i Sverige i början på 1700-talet och i Cajsa Wargs kokbok från 1755 finns ett recept på ”glace” baserad på mjölk och grädde.
Det var först under 1800-talet som glassen blev allmänt känd då invandrare från mellaneuropa kom till Sverige och då öppnade upp glassalonger. På den tiden tillverkades glass av ägg, socker, mjölk och för smakens skull adderades vanilj. Det var den enda smaksättningen som fanns då och man fick vänta tills efter första världskriget innan fler smaker fanns tillgängliga. Då gjorde även strutglassen entré.
I Stockholm serverades glass för första gången på konditori år 1841. Vid denna tidpunkt fanns en allmän uppfattning om glassens ”ohälsosamma inverkan på mänskligheten”. Hovleverantören Grafström varnade för glass: ”Det är en känd sak att glass icke är helsosam för personer, hvilka äro svaga eller sjukliga, synnerligen då de genom kroppsrörelse (t.ex. dans) blifvit försatta i ett upphetadt tillstånd, i hvilket fall äfven friska personer tagit ohelsa av glass”.
Nu skall man komma ihåg att glass – och även kaffe och småkakor – främst åtnjöts av de mer välbärgade och det var först långt senare som den breda allmänheten hade råd att kosta på sig att inhandla dessa varor. Socker var väldigt dyrt under lång tid och en råvara som få hade råd med. Det var först under kafferepets glansdagar mellan 1920-1950 som vanligt folk kunde ta sig råd att inhandla socker.
För att göra glass använde man sig av ”glassbomber” av koppar eller tenn som man fyllde med is eller snö som sedan fick stelna (dåtidens glassmaskin). Man kunde även använda sig av olika typer av figurformar. För att få smak på glassen blandade man till kryddor, frukt eller honung.
1751 introducerade Joseph Gilliers en sorbetière – en frysdosa i mitten som omgavs av en blandning av is och salt. Då fick man vrida glassen regelbundet tills den var helt fryst. Utifrån det utvecklades glassmaskinen som satsar på ständig rörelse för att frysa glassen jämnare och snabbare. Det krävdes bra fysik och starka armar för att veva och det kunde ta upp till en timme innan det var klart.
Den första industriella glassmaskinen uppfanns i USA år 1927. Dit reste Eric Wilhelm Hanner som var son till en direktör på Mjölkcentralen (numera Arla). Väl tillbaka i Sverige påbörjades glasstillverkningen och Mjölkcentralens glassbolag fick namnet Puck Glass. Den första glasspinnen med samma namn lanserades 1935 och det blev braksuccé.
Under 1930-talet hade många hushåll fått elektricitet indraget och den konsumtionsstarka medelklassen hade dessutom blivit allt större. Efter andra världskrigen började djupfrysta livsmedel dyka upp och snart kom även de första frysboxarna för hushållsbruk. 1947 lanserade General Electric det första skåpet som kombinerade kylskåpet och frysskåpet med två dörrar.
I Sverige var det annars företaget Choklad-Thule som var först med den industriell tillverkning av glass. Choklad-Thule slogs 1942 samman med Mjölkcentralens glassdel till Alaska glace som kom att bli Glacebolaget – varifrån dagens GB Glace härstammar.
År 1942 bildades Glace-Bolaget, GB. 1957 invigde GB Skandinaviens största glassfabrik i Flen. Den finns fortfarande kvar och är än idag landets största glassfabrik.
50-talet var glassens årtionde mycket tack vare den amerikanska tonårskulturen och den soliga och varma sommaren 1955 ökade glassförsäljningen med hela 50 procent i Sverige. Glasstillverkarna var tvungna att importera glass från Danmark för att mätta alla glasstörstande svenskar. En annan viktig förändring var den förändrade attityden till glass. Tidigare var glass något ofint som man inte kunde äta offentligt. Folkskoleläraren Eric Klevholm ondgjorde sig i Svenska Dagbladet över problemet ”glassfrosseri bland skolbarnen som kastar bort sina slantar på gotter och snask”. Moteld anlades med hjälp av läkare som uttalade att glass var bra, till och med nyttigt för sjuka barn. Glass per capitakonsumtion ökade från 0,6 liter 1950 till 7,7 liter 1969.
1968 började Hemglass producera glass i Strängnäs och de var mest kända för sina glassbilar som levererade glassen hem till kunderna, en utveckling som bidrog till att glassen blev vardagsmat.
Dagens glassortiment har sitt ursprung i 60 och 70-talet då det blev vanligare att glassar döptes efter moderna företeelser. Päronsplitt (1970), Piggellin (1972) och 88:an (1973) är några av de äldsta glassorterna som fortfarande finns kvar i olika tillverkares sortiment. Likaså TipTop och Cornett som lanserades under 1980-talet.
Europeiska dagen för hantverksmässigt tillverkad glass instiftades av EU 2012 och firades för första gången den 24 mars 2013. Vi svenskar fortsätter att konsumera glass i mängder och är ständigt rankade bland de fem-sju länder som äter mest glass per capita i världen.
Källor: Sörmlands museum, BizStories, Kunskapsboken.
✶✶✶
Om Robbans bästa
Fikabloggen Robbans bästa drivs av mig Robert Kwok. Jag startade upp bloggen 2013 och skriver om den svenska fikakulturen och allt däromkring. Bloggen är helt oberoende, inga betalda samarbeten och jag skriver med ett lättare språk för att alla ska känna sig inkluderade. Jag skriver även artiklar till svensk och internationell media och till övriga företagare som vill lyfta fram den svenska fikakulturen.
Hör gärna av dig om du har något på hjärtat antingen här på bloggen eller via e-post. Mer om Robbans bästa här.
