“Jag är en gluten”

Med jämna mellanrum bjuder jag in gästbloggare till Robbans bästa och kriteriet för att medverka är att skribenten skall ha något relevant och intressant att förmedla. Under året har jag haft bagaren Mattias Lindbäck från Rådmansö bageri som gästbloggare men även Jesper Långström från branschorganisationen Sveriges bagare och konditorer samt Mattias Ljungberg från Tössebageriet och Mr Cake. Samtliga inlägg kan du läsa här. I vintras gjorde jag även en längre intervju med chokladgurun Gustaf Mabrouk som du kan läsa här.
.
Dagens gästinlägg kommer från Maria Sitell som är leg.dietist och talesperson på Brödinstitutet. Och vad är då Brödinstitutet kanske du undrar? Jo, Brödinstitutet startades 1957 som ett samarbete mellan myndigheter och brödbranschen och lanserade under 1970-talet den klassiska reklamkampanjen ”Socialstyrelsen rekommenderar 6-8 skivor bröd om dagen” som är en av Sveriges mest uppmärksammade kampanjer. Brödinstitutet lyfter fram brödets goda smak och det positiva sambandet med god hälsa och klimatsmarta val, med vetenskapen som grund och de är ett dotterbolag till branschorganisationen Sveriges bagare & konditorer.
.

En del människor väljer bort mat för att vara nyttiga, eller kanske för att upplevas som nyttiga av andra och på så sätt med hjälp av matvalen skapa sig en slags identitet och grupptillhörighet. Det har pågått ett tag nu, att välja bort mat, istället för att aktivt välja mat. Men är det egentligen ett problem, huvudsaken är väl att var och en mår bra, eller?

Genom alla tider har det funnits personer som utesluter viss mat. Hit hör att vara vegan och vegetarian av etiska skäl eller att inte äta viss mat med anledning av sin religiösa tillhörighet. Eller för att man har en sjukdom. Att under dessa omständigheter be om annan mat är numera ganska okomplicerat. Texten handlar inte heller om denna grupp vilket också är en förhållandevis liten grupp.

Många väljer fritt från– produkter
Numera väljer 25 procent av Sveriges vuxna befolkning produkter som är markerade ”fritt-från” (till exempel från gluten och laktos) enligt Brödinstitutets årliga opinionsundersökning Brödtermometern, utan att ha någon diagnos. Det är alltså ungefär 2,5 miljoner människor vilket motsvarar hela Stockholms län, alltså en fjärdedel av landets befolkning. Nivån är nästan densamma sedan 2016. I butikshyllorna har utbudet av glutenfria alternativ ökat med mellan 100 och 300 procent sedan 2012 och 25 procent köper laktosfri mjölk även om det bara är mellan 4 och 10 procent av Sveriges befolkning som är laktosintoleranta. Mellan 1 och 3 procent har celiaki (glutenintolerans). Livsmedelsverket uppskattar att totalt 15 procent i Sverige har någon slags överkänslighet mot nötter, stenfrukter, gluten, ägg och fisk med mera.

Något av det kanske mest iögonfallande resultatet i Brödtermometern är att drygt en tredjedel säger sig ha en matallergi/överkänslighet men bara en tredjedel av dessa har någon gång fått en diagnos av en läkare. Med andra ord är de flesta som säger att de har en matöverkänslighet självdiagnosticerade. Lika intressant är att på frågan ’varför väljer du att äta fritt från-produkter?’ är det fler i gruppen som är självdiagnosticerade som anger att de mår bättre än de som har fått en diagnos.

Har det någon betydelse?
Den individuella drivkraften att undvika viss mat och inte sällan heller variera vad man undviker spelar förstås roll. Närmare bestämt för det sociala samspelet, för matglädjen, det ställer till det för dem som har diagnoser och det är kostsamt avseende ekonomi, tid och engagemang för dem som lagar och serverar mat.

Jag minns berättelsen om mannen som stod i kön till en vanlig lunchrestaurang och ropade ”Jag är en gluten!” Han skulle välja från den relativt varierade lunchmenyn för dagens rätt. ”Hörde ni, jag är gluten och det får inte finnas mjöl i maten då får jag ont i magen!” fortsatte mannen med lika stark stämma. Alla i personalen bakom den rostfria disken riktade sin uppmärksamhet mot honom.
Förutom en ganska tydlig självcentrering (kan man tycka) är ordval och orsaksbeskrivning långt från vad en person med celiaki skulle använda. Få vill vara sin sjukdom men tyvärr representerar mannen i lunchkön den största gruppen som begär så kallad specialkost i nuläget.

Numera ombeds vi ange behov av specialkost när vi ska på seminarium och konferens. Jag har sett många märkliga så kallade önskemål om specialkoster, exempelvis ”behöver glutenfritt bröd och köttpålägg från Sverige, annars ost.” Eller ”vegetarian men äter fisk”. De som har celiaki behöver däremot nu tydliggöra ”har celiaki, riktig, dvs tål inget med gluten i”.

Specialkost var från början något som användes när sjukhuskök skulle servera mat till patienter med särskilda kostrestriktioner och behövde annan mat istället. Att kalla en idé om att inte äta gluten en period för att sedan kanske ändra sig till att istället undvika laktos och vissa tillsatser är ingen specialkost. Det är bara en idé. En preferens. En preferens som numera påverkar oss alla.

Rejäl utveckling
1995 utlystes Allergiåret, ett gemensamt initiativ av dåvarande Folkhälsoinstitutet och Apoteket samt Livsmedelsverket och Astma- och allergiförbundet. Syftet var att lyfta upp allergifrågorna, däribland livsmedelsöverkänsligheten som fick sitt eget utrymme vilket var mycket välbehövligt vid denna tid. Massor hände under året, inte minst jobbade vi för att människor med matallergi alltid skulle få motsvarande och bra mat. Och på lika villkor. till exempel varm när andra fick varm mat i skolan. Glass när de andra åt glass etcetera. Ett av de starkare minnena var hur traumatiskt det var för många att inte kunna äta sin vanliga mat och istället behöva gå till ”allergihyllan” i affären och där hitta ett rätt magert utbud. I och med allergiåret började utbudet successivt förändras och förbättras. Men maten var dyr och behovet av bidrag lågt högt på agendan.

25 år senare är den så kallade allergihyllan rejält utbyggd, utbudet mycket bättre och priserna har blivit lägre. Den största skillnaden är ändå att de som har mått dåligt, fått diagnos och råd om hur de ska äta av legitimerad vårdpersonal, nu har fått sällskap av en betydligt större grupp, de som har kommit på att de inte tål viss mat, men har satt diagnosen själv.

Några effekter av självdiagnostisering
Självdiagnosticeringens baksidor uppmärksammas. I tidningarnas vett – o etikettspalter duggar frågorna tätt om hur man ska hantera alla olika dietönskemål när man har bjudit över vänner på middag. Filminslag i sociala medier som visar på det orimliga i att kräva lika mycket på restaurang som hemma dyker ständigt upp. I Brödinstitutets årliga opinionsundersökning ser vi att de som väljer fritt-från-produkter långsamt ökar i antal.

Hur påverkas vårt sätt att äta tillsammans då matens ingredienser – som några av gästerna själva har en idé om att de inte tål och även gärna berättar om det – och inte måltiden blir det centrala? Antagligen förödande för bland annat matens kulturella och sociala betydelse.

En annan aspekt är att det blir krångligare för dem med läkardiagnoser när idédiagnoser florerar.

Systerdottern som har haft celiaki sedan hon var ett halvår, och egentligen aldrig har klagat över det, uttrycker det väl när hon beskriver frustrationen över att det numera inte längre räcker att be om glutenfritt utan också behöva förklara att det är inte ok med lite gluten som kunden före (som också ville ha glutenfritt) sa att hon kunde äta. Själv kan jag komma på mig med att lägga till ”för jag har diabetes typ 1” när jag frågar efter lightprodukter eller mindre söt mat och dryck för att ingen ska klassa in mig i gruppen ”sockerfanatiker”.

Det har alltså inte blivit enklare att ha matrelaterade åkommor avseende attityder och mottagande. Tvärtom, nu måste du bevisa att du har en äkta diagnos.

Erfarenheten säger mig att de som har en kostrelaterad sjukdom, eller som av religiösa skäl inte äter allt, helst inte vill skylta med det utan vill bara se till att de får mat de mår bra av, varje dag, hela livet. Händelsen med mannen i lunchkön visar på något annat.

En medicinsk aspekt är att genom att undvika viss mat på grund av magont och inte gå till läkare innebär risker. Dels kan magontet bero på något allvarligt som behöver medicinsk behandling. Cancer är ett exempel, tarmsjukdomar ett annat. Dels missar man en hel del näringsämnen när man utesluter viss mat som kan orsaka allt från trötthet till depression. För de som går till en läkare och, utan undersökning, får rådet att minska laktos eller gluten för att må bättre finns det bara en sak att göra: gå till en annan läkare. Rådet om mindre gluten och laktos utan medicinsk undersökning är inte professionellt och följer inte riktlinjerna.

Konferensbesökare beställer specialkost
I en nyligen publicerad rapport från Besöksnäringens forsknings- och utvecklingsfond (BFUF) har mathistoriker Richard Tellström sammanställt hur önskemålen om specialkoster påverkar konferenskök. Bland annat framgår det tydligt att det ökade behovet eller rättare sagt de ökade önskemålen om specialkost sätter stora delar av verksamheten inför ekonomiska utmaningar, bland annat. Företag som köper ett konferenspaket har deltagare som förväntar sig en meny som i praktiken blir en à la carte meny då det kan vara upp till 70 procent av sällskapet som har egna önskemål. Richard Tellström beskriver också skillnaden mellan olika organisationskategoriers olika nivåer av att önska specialkost. Idéburna organisationer (kyrkor, branschorganisationer, fackföreningar med flera) har flest, följt av offentliga sektorn. Lägst har privata sektorns företag. I två måltider av tre är det alltid någon som önskar specialkost (= 66 %). I genomsnitt vill nästan var femte gäst ha specialkost av något slag (= 16 %).

I en krönika i Katrineholms – Kuriren för några år sedan berättades om lättnaden hos konferenspersonalen när en pensionärsorganisation var i antågande. Ingen av gästerna hade önskemål om specialkost.

Ryktet om vårt behov av specialkost har även spritt sig till andra länder vilket påverkar behovet av specialkost för dem som behöver det.

Om vi lyfter blicken
Parallellt pågår de stora frågorna om folkhälsan och om planetens överlevnad. Idag vet vi att matvanorna är den livsstilsfaktor som påverkar folkhälsan i näst högsta grad (efter rökning) (Global Burden of Disease.). Den samlade nutritionsforskningen säger att vi ska äta mer av fullkorn, baljväxter, fisk och skaldjur, frukt, rotfrukter, grönsaker och mindre av salt, chark, socker och alkohol. Hälften av Sveriges befolkning har övervikt och en fjärdedel av befolkningen riskerar att dö i förtid pga. dåliga matvanor enligt Socialstyrelsen.

Det behövs bra och många fritt från-produkter för dem som behöver dem. Det är dock helt uppenbart att för resten så är det mer av den hälsosamma maten vid måltider som bidrar till hälsa för både kropp och själ.

Maria Sitell, leg.dietist och talesperson på Brödinstitutet
Inlägget publicerades först på Brödinstitutets blogg.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.