I förra veckan publicerade jag första delen av Viveka Adelswärds tillbakablick om fika, dess historia samt vad vi pratat om när vi samlas över en kopp kaffe/te. I detta inlägg med start på 1700-talet guidar Viveka oss vidare genom historien och temat denna gång är ”kaffeförbud, kafferep och sju sorters kakor”.

Dessutom omnämns både Selma Lagerlöf och Pippi Långstrump i texten och frågan är vad de båda har med fikakulturen att göra? Läs vidare så får du svaret.

Kaffeförbud, kafferep och ”sju sorters kakor”.

Visserligen fanns det kaféer i Sverige redan under 1700-talet – Stockholm lär ha haft ett femtiotal kaffehus – men då var inte en dryck för alla. År 1756 infördes förbud och de som upptäcktes dricka kaffe fick böta. Förbuden kom och gick och det var inte förrän efter det fjärde kaffeförbudet som kaffet blev fritt 1823. Senare under 1800-talet började man dricka kaffe mer allmänt och inte bara i de högre samhällsskikten. Det var också då som bruket att servera kaffe med kakor började.

De flesta medborgare hade först inte råd med de dyrbara ingredienserna till kakorna – smör, socker, mandlar etc. Men snart sjönk priset på socker drastiskt. Anledningen var att man nu i Sverige kunde producera socker från sockerbetor och därför inte längre behövde betala dyrt för det importerade rörsockret.

För några år sedan fick jag frågan om jag ville berätta något om kafferepets historia för utländska studenter vid Linköpings universitet som då var min arbetsplats. Studenterna hade bjudits in till en speciell svenska tillställning – nämligen ett traditionellt kafferep. Jag visste inte särskilt mycket om kafferepets historia eller om det fanns särskilda regler för hur ett riktigt kafferep skulle gå till. Snart insåg jag dock att det svenska kafferepet inte var (är) en enkel affär utan snarare en ritual med tydliga regler som kan variera över tid, mellan klasser och geografisk tillhörighet.

Kafferepet hade sin storhetstid under första delen av 1900-talet och är i motsats till de klassiska europeiska kafésamtalen en umgängesform främst för kvinnor (även om en man, nämligen prästen, ibland också inbjöds till kafferepen och syjuntorna). Vid kafferepet möttes kvinnor för att dricka kaffe och prata, äta kakor och möjligen också utföra handarbete. Kafferepen sågs ofta som en riktig skvallercentral, särskilt kanske av dem som inte var närvarande.

De var övertygade om att när kvinnor samlades gjorde de inget annat än att skvallra. Men kafferepen har förmodligen också haft en delvis annan funktion. De utgjorde en arena för kvinnor att utbyta information – inte bara om andra människors göranden och låtanden utan också om idéer och åsikter om hushållsbestyr och barnuppfostran eller om livet i allmänhet. Kanske var det en plats som tillät kvinnor att öva sig i att mer fritt uttrycka sina åsikter.

Reglerna för kafferepet tillåter inte att man dricker kaffe hur som helst eller att man äter kakor i vilken ordning som helst. Det finns en historia om en av Sveriges mest kända författare, nämligen Selma Lagerlöf, som belyser det intrikata regelsystemet. Hon var bjuden på ett kafferep i sina hemtrakter i Värmland och antog att hon som den mest prominenta gästen skulle gå fram först till kakbordet. Värdinnan hejdade hennes framfart: ”Selma lilla, fruarna först”. Selma Lagerlöf må ha varit både nobelpristagare och ledamot av Svenska Akademien, men hon var inte gift. Först på kakorna skulle vara en gift kvinna.

Nästa berättelse är litterär, men även den hämtad från en av Sveriges mest kända författare. Praktiskt taget alla som läst Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump kommer ihåg när Pippi gick på kafferep, inbjuden av Tommy och Annikas mamma. Pippi som aldrig riktigt vet hur hon ska uppföra sig marscherar in i rummet där kaffekoppar med matchande assietter står framställda på den finaste spetsduken. Där står fat som dignar av småkakor, vetebröd och sockerkakor. Där står också det viktigaste av allt – en tårta dekorerad med vispgrädde och jordgubbar.

Och nu uppför sig Pippi som Pippi dvs i mångas ögon inte alls. Hon tar in hela härligheten, grabbar tag i en tallrik, fyller den med kakor som hon snabbt proppar i sig. Sedan fokuserar hon på tårtan och blir så otålig att hon begraver ansiktet i den i sin jakt på den stora jordgubben i mitten. Kafferepets fina damer blir ytterst chockerade. Pippi har brutit mot alla regler för hur ett fint kafferep ska gå till. Alla utom en. Hon sparade faktiskt tårtan till sist. Om man är gäst på ett kafferep börjar man med vetebrödet, sedan tar man småkakorna och till sist en tårtbit. Gången är att man går från det enklaste till det finaste.

I en bok från 1934 som heter ”100 bjudningar” med matsedlar och recept för få och många gäster, utgiven av Husmodern, får man veta precis hur man ska bete sig på finare kafferep.

”Till detta kafferep duka vi ett stort bord i sal eller vardagsrum. Använd det finast porslinet, koppar och fat, socker och grädde. Det gives två val – antingen kaffekoppen med sitt fat på assietten, eller dessa på bordet med en gaffel eller sked för tårtan. Den finaste duken, helst med tillhörande servietter. Klädsel förmiddagsdräkt med hatt eller en fin kofta och sidenblus, och man kommer ganska precis.

Allt står uppdukat på bordet, men ofta kringbjudes sedan kakor, tårtor, påtår m. m. Men naturligvis kan man också räcka allt. Värdinnan placerar de främsta damerna på ömse sidor om sig och de övriga efter rang. Då kaffet är drucket, lämnar man bordet för att prata, handarbeta, spela bridge m.m., och efter någon timme bjudes seltersvatten, ev. frukt och choklad. Eller om det ska vara riktigt elegant, något vin.”

Denna beskrivning gäller framför allt medelklassens kvinnor från staden. De mer provinsiella reglerna var annorlunda. På landet krävdes varken förmiddagsdräkt eller hatt, men den sociala hierarkin spelade även här stor roll. Det var viktigt att först erbjuda kakor till den kvinna som ansågs vara den som stod högst i rang exempelvis den som var gift med den rikaste bonden, klockaren eller ent av prästen.

Kafferepsgästerna erbjöds att lägga alla olika kakor på tallriken men behövde inte äta dem genast. I många delar av Sverige var det tillåtet att till sina barn ta hem de kakor man själv inte orkat, eller velat, äta. Ibland gav till och med värdinnan sina gäster en liten papperspåse för kakorna. Senare då pappersservetterna kom i bruk så använde man dem till att vira in kakorna med. Jag har träffat flera äldre personer som kom ihåg hur spännande det var när deras mödrar kom hem från ett kafferep. Skulle de få kakor?

Det finns ett begrepp som är tätt förbundet med det svenska kafferepet. Jag tänker på ”sju sorters kakor”. Sju har ända sedan 1800-talet ansetts vara det idealiska antalet olika småbröd som kakfatet skulle innehålla. Kafferepets värdinna skulle varken försöka göra sig märkvärdig genom att bjuda på fler sorter, inte heller snåla med färre. Förutom småkakorna kunde/skulle gästerna bjudas på sockerkaka, vetebröd och givetvis tårta.

Sju sorters kakor är också titeln på en klassisk kokbok, första gången utgiven 1945. År 2005 kom den 83:e upplagan ut och då hade den tryckts i 3,7 miljoner exemplar. Det rekordet slås bara av Bibeln.

Till sist. Pippi gjorde många fel på kafferepet hos Tommys och Annikas mamma. Hon var glupsk, ivrig att smaka på allt och ville genast förse sig med läckerheterna. Hon borde ha låtit sig trugas. Till det gammaldags, traditionella kafferepet hör det till att gästerna måste trugas.

Det ansågs oartigt att genast tacka ja till ett erbjudande. Värdinnan skulle få tillfälle att uppvisa hela sin repertoar med att återkomma med frågor, övertyga, lirka och locka fram ett ja tack till kakor, tårta, påtår och till och med kanske tretår.

Tidigare publicerade gästinlägg från Viveka
Från cafésamtal till fikasnack

Viveka Adelswärd 
Professor emerita
Publikationer: här
Föreläsningar: här
Hemsida: här
Reportage – dags för fika: här
Radio-behövs skvaller och struntprat: här
Radio-så viktig är fikapausen på jobbet: här
Wikipedia om Viveka: här