Jag hyser stor respekt för samtliga gästbloggare som tar sig tid för att skriva inlägg på min blogg och det gäller givetvis även för nästa gäst som är Viveka Adelswärd. Hon är språkvetare, författare, krönikör och professor emerita i samtalsforskning. Viveka har bland annat tilldelats Svenska Akademiens språkvårdspris, medverkat i det populära radioprogrammet Sommar, varit medarbetare i Svenska Dagbladets språkkspalt, krönikör och skribent på Östgöta Correspondenten samt ledamot i Måltidsakademin.

Men vad har allt detta med en fikablogg att göra kanske du undrar? Jo, Viveka har studerat den svenska fikatraditionen och även forskat kring vad vi egentligen gör när vi fikar – hur vi diskuterar, skrattar, berättar historier eller helt enkelt pratar strunt med varandra. Två helger i rad får vi äran att ta del av hennes intressanta inlägg och om du är intresserad av fika och dess historia så är min varma rekommendation att fortsätta läsa.

Från cafésamtal till fikasnack.

I min barndom gick man på kondis, idag träffas man på ett café för att fika. Det är oftast en högst vardaglig och naturlig företeelse. Men förr kunde ett kafébesök leda till ett politiskt ställningstagande eller vara ett viktigt led i en läroprocess. De europeiska kafésamtalen har en lång historia. Möten och samtal på kaffehus, kaféer och moderna fik har haft skiftande syften genom historien – från ränksmideri med sammansvurna till samtal med bästa vännen för att lätta på trycket från en dominerande svärmor eller en orättvis lärare.

Man brukar anse att kaffet kom till Europa via Venedig under 1500-talet. Med kaffet följde också kaffehusen där man inte bara drack den märkliga nya drycken. Man träffades också för att umgås, diskutera och lyssna på de senaste nyheterna. Kaffehusen blev omåttligt populära. I mitten av 1600-talet fanns det redan över två tusen kaffehus i London.

I Oxford fanns en ivrig skara kaffedrickare som i första hand kom till kaffehusen för att möta likasinnade och andra intellektuella. Och i sådana kaffehus kunde vem som helst lyssna till diskussioner mellan lärare och studenter från universiteten. Dessa kaffehus kallades ”Penny Universities” då det kostade nämligen en penny att komma in.

Kafésamtalen i London under 1700-talet anses ha varit särskilt intressanta. Under denna tid stod konsten att konversera högt i kurs och det gällde att vara både lärd och kvick. Samtalen rörde politik, affärer, teologi och filosofi men innehöll givetvis också skvaller – människans käraste samtalsämne. Samtalen skulle vara öppna för alla, oberoende av rang eller religiös tillhörighet och de ämnen som diskuterades i de populäraste kaffehusen slogs också upp i tidens mest lästa tidskrifter.

Skribenter från tidningar som The Spectator och The Tatlor var flitiga gäster på kaffehusen och kunde således både påverka diskussionen och rapportera om den. Då som nu finns ett samspel mellan journalister och dem som journalisterna skriver om. Besökarna – givetvis bara män – på de engelska kaffehusen kom från den framväxande medelklassen och olika yrkesgrupper som jurister, köpmän, vetenskapsmän, sjömän och affärsmän höll till på sina favoritkaffehus.

Mot slutet av 1700-talet började dock den här engelska kaffehuskulturen dö ut och istället satt franska revolutionärer och samtalade runt kafébord i Paris. Många påstår till och med att fröna till den franska revolutionen såddes under sådana kafésamtal där revolutionens idéer kunde pratas fram och teorier och projekt finslipas.

Även under 1800-talets revolutionsår var kaféerna, särskilt de så kallade arbetarkaféerna, viktiga samlingsplatser för dem som ville formulera politiska idéer och skapa opinioner. Faktum är att många forskare har tillskrivit de europeiska kaffehusen stor betydelse för demokratins och det fria demokratiska samtalets framväxt.

Under den senare delen av 1800-talet var de franska kaféerna den viktigaste scenen för bohemen. Han – för det var ju oftast en han – levde sitt liv på kaféet, skrev musik eller tidningsartiklar, skissade eller målade. Bohemen fanns inte bara i Paris utan kunde lika gärna uppträda i Prag, Budapest, Berlin eller Wien. De nya boulevardkaféerna som kom till i samband med omdaningen av centrala Paris hade uteserveringar. Här satt man för att visa upp sig. Dandyn och flanören slog sig ner vid kaféborden eller släntrade förbi dem, stannade till för att hälsa och låta sig beskådas.

I dag talar vi om samlingsplatser på Internet som viktiga för det politiska samtalet – och därmed ansedda som farliga och omstörtande av icke-demokratiska regimer. Men en gång var alltså kaffehusen och kaféerna samlingsplatser där för makten farliga samtal kunde förekomma. I Sverige utfärdades under 1700-talet flera förbud mot kaffedrickande. De motiverades med nationalekonomiska argument – kaffet var dyrt och bidrog till ökade importkostnader. Möjligen var det också ett försök att stoppa oönskat informationsutbyte – vad vet vi? Kaféerna var svåra att kontrollera.

I dag uppfattar vi knappast det nutida svenska kafésamtalet som något speciellt politiskt eller ens intellektuellt omstörtande. Ett blommande konditoriliv med tanter runt bullar och mazariner eller unga människors samtal med vänner över en latte är knappast en förutsättning för det demokratiska samtalets fortbestånd eller en särskilt rik grogrund för samhällsomdanande verksamheter.

För några år sedan kom Frans Oddners avhandling i sociologi som handlade om svensk kafékultur. Den ger många inblickar i det vardagliga kafépratet. Författaren samlade material till sin studie genom att helt enkelt sätta sig på vanliga svenska kaféer i Malmö. Han var intresserad av vad man pratade om vid de olika kaféborden. Han observerade och tjuvlyssnade på gästerna, studerade allt som pågick runt dem och sedan analyserade han det han hört och lagt märke till. Han hade ingen hemlig avlyssningsapparatur utan antecknade så gott han kunde det han hörde och såg.

Vad talade man om vid de tjugo kafésamtal som forskaren studerade? Det vanligaste samtalsämnet var, föga förvånande, deltagarnas relationer till andra människor. Man pratade om relationer med någon i familjen eller den närmaste kretsen. Man talade om besvärliga barn, omöjliga förhållanden, passiva pojkvänner. Men man talade också om människor som man inte kände – eller åtminstone inte kände närmare. Relationer mellan såpaskådisar, supermodeller, rikspolitiker eller popstjärnor. Det vanligaste samtalsämnet var alltså skvaller.

Ett annat vanligt samtalsämne var jag-pratet. Kafébesökarna pratade om sig själva. De analyserade sin personlighet, sina egenskaper och förmågor och sitt utseende. Vidare talade de om det egna livet, hur de uppfattade sin tillvaro och hur den skulle kunna ändras.

Eller också berörde man vardagliga sysselsättningar som exempelvis jobbet, studierna, hemarbetet eller sökande efter arbete. Ett annat populärt samtalsämne var framtiden. Antingen den gällde vad man skulle göra efter kafébesöket eller funderingar över sin egen och andras framtid i ett längre perspektiv.

Tidigare publicerade gästinlägg från Viveka
Kaffeförbud, kafferep och ”sju sorters kakor”

Viveka Adelswärd 
Professor emerita
Publikationer: här
Föreläsningar: här
Hemsida: här
Reportage – dags för fika: här
Radio-behövs skvaller och struntprat: här
Radio-så viktig är fikapausen på jobbet: här
Wikipedia om Viveka: här