Vi svenskar älskar verkligen glass och tillsammans med finländarna, amerikanerna, nyzeeländarna och australiensarna tillhör vi de som skopar i oss mest glass i världen. Det är inte bara kulglass, pinnglass, mjukglass, sorbet, isglass, parfait, sojaglass och yoghurtglass som lockar – under de senaste tio åren har även den italienska varianten gelato, ökat kraftigt i popularitet.

Det var i början av 1700-talet som glassen först kom till Sverige, en tid då den fortfarande var en exklusiv njutning för de få. I Cajsa Wargs kokbok från 1755 hittar man ett av de tidigaste recepten på ”glace”, en len skapelse baserad på mjölk och grädde. Under 1800-talet började glassen sprida sig till en bredare publik. Invandrare från Mellaneuropa slog sig ner i Sverige och öppnade eleganta glassalonger där nyfikna svenskar fick smaka på den frusna delikatessen. Då bestod glassen av ägg, socker och mjölk, och vanilj var den enda smaken som stod till buds. Det skulle dröja ända till tiden efter första världskriget innan fler smaker dök upp – och med dem gjorde även den älskade strutglassen entré.

Förr i tiden använde man så kallade ”glassbomber” av koppar eller tenn för att göra glass. Dessa fylldes med is eller snö som fick glassen att stelna – en tidig form av glassmaskin. Man använde också olika typer av figurformar. För att smaksätta glassen tillsatte man kryddor, frukt eller honung i smeten.

I Stockholm serverades glass för första gången på konditori år 1841. Vid denna tidpunkt fanns en allmän uppfattning om glassens ”ohälsosamma inverkan på mänskligheten”. Hovleverantören Grafström varnade för glass: ”Det är en känd sak att glass icke är helsosam för personer, hvilka äro svaga eller sjukliga, synnerligen då de genom kroppsrörelse (t.ex. dans) blifvit försatta i ett upphetadt tillstånd, i hvilket fall äfven friska personer tagit ohelsa av glass”.

År 1927 tog glasshistorien ett stort kliv framåt när den första industriella glassmaskinen uppfanns i USA. En nyfiken och framåtsträvande Eric Wilhelm Hanner, son till en direktör vid Mjölkcentralen (som vi idag känner som Arla), reste över Atlanten för att lära sig mer om den banbrytande tekniken. Väl hemma i Sverige satte han genast igång med att starta glasstillverkning, och snart föddes Mjölkcentralens eget glassbolag, Puck Glass. År 1935 lanserades den allra första glasspinnen med namnet Puck, som snabbt blev en braksuccé och lade grunden för svensk glasskultur.

Det kan vara värt att minnas att glass – precis som kaffe och småkakor – till en början var något som framför allt avnjöts av de mer välbeställda. Det dröjde länge innan den breda allmänheten hade möjlighet att unna sig dessa läckerheter. Socker var under lång tid en dyrbar råvara som bara ett fåtal hade råd med. Först under kafferepets storhetstid, mellan 1920- och 1950-talet, blev det vanligt att folk hade råd att köpa socker och därmed också att baka och njuta av sötsaker i större utsträckning.

Under 1930-talet hade elektriciteten börjat nå allt fler hushåll, och med en växande och konsumtionsstark medelklass ökade också efterfrågan på moderna hushållsprodukter. Efter andra världskriget blev djupfrysta livsmedel allt vanligare, och inom kort kom de första frysboxarna för hemmabruk. År 1947 lanserade General Electric en revolutionerande produkt – det första skåpet som kombinerade kyl och frys med två separata dörrar.

I Sverige var det Choklad-Thule som satte igång med den industriella glassproduktionen och blev pionjärer på området. År 1942 skedde en viktig sammanslagning när Choklad-Thule gick ihop med Mjölkcentralens glassdel och tillsammans bildade de Alaska Glace. Det var här grunden till det som senare skulle bli Glacebolaget lades – och därmed starten på det som vi idag känner som GB Glace. Samma år, 1942, såg Glace-Bolaget dagens ljus. Femton år senare, 1957, öppnade GB den största glassfabriken i Skandinavien i Flen, en anläggning som än idag är landets största och en central del av den svenska glassproduktionen.

50-talet blev verkligen ett gyllene årtionde för glassen i Sverige, mycket tack vare den växande amerikanska tonårskulturen. Sommaren 1955 var särskilt minnesvärd – med sol och värme som fick svenskarna att längta efter något kallt och gott. Glassförsäljningen ökade med hela 50 procent, och glasstillverkarna hade så svårt att hinna med att producera att de tvingades importera glass från Danmark för att mätta den glassstörstande befolkningen.

Men det var inte bara efterfrågan som förändrades. Attityden till glass genomgick också en dramatisk omvandling. Förr betraktades glass som något lite ofint – något man inte kunde äta offentligt utan att väcka blickar. I Svenska Dagbladet uttryckte folkskoleläraren Eric Klevholm sin oro för det han kallade ”glassfrosseri” bland skolbarnen, som han ansåg slösade bort sina pengar på godis och snask. Men snabbt ändrades tonen. Läkare började uttala sig om glassens fördelar och förklarade att den inte bara var en njutning, utan till och med nyttig för sjuka barn. Detta ledde till en snabb förändring i synen på glass, och per capita-konsumtionen ökade från blygsamma 0,6 liter 1950 till imponerande 7,7 liter 1969.

År 1968 började Hemglass att producera glass i Strängnäs, och snabbt blev de kända för sina glassbilar som åkte från hus till hus och levererade frysta godsaker direkt hem till kunderna. Det här var en utveckling som spelade en stor roll i att göra glass till en självklar del av svenskt vardagsliv.

Under 60- och 70-talet förändrades även glassarnas värld. Då blev det allt vanligare att ge dem namn inspirerade av den tidens trender och populära företeelser. Några av de tidigaste glassarna, som Päronsplitt (1970), Piggellin (1972) och 88:an (1973), lever vidare än idag och finns i olika tillverkares sortiment. Samma sak gäller för de älskade klassikerna TipTop och Cornett, som lanserades på 1980-talet och fortfarande är omtyckta bland glassälskare.

Europeiska dagen för hantverksmässigt tillverkad glass instiftades av EU 2012 och firades för första gången den 24 mars 2013. Här i Sverige fortsätter vi att konsumera glass i stora mängder och ligger ständigt bland de länder som äter mest glass per capita i världen

Gå nu och njut av en riktigt god glass♥️

✶✶✶

Om Robbans bästa
Jag heter Robert Kwok och det är jag som driver fikabloggen Robbans bästa. Sedan 2013 har jag delat med mig av min passion för fika, tipsat om kaféer och skrivit om allt som gör den svenska fikakulturen så speciell. Jag vill förtydliga att Robbans bästa är en blogg – inte en affär där du kan beställa tårtor, landgångar, bröd och bakverk.

Jag skriver även artiklar för både svensk och internationell media, samt för företagare som vill lyfta fram den svenska fikakulturen. Bloggen är helt oberoende och fri från betalda samarbeten, så här slipper du irriterande annonser som dyker upp överallt.

Tveka inte att höra av dig om du har något på hjärtat, antingen här på bloggen eller via e-post. Mer om Robbans bästa här.