I dag är kaffe så självklart i vårt svenska vardagsliv att det nästan känns som en del av vårt DNA. Vi dricker det till frukost, efter lunch, mitt i eftermiddagen och inte sällan flera gånger däremellan. Sverige hamnar återkommande bland de tio länder i världen med högst kaffekonsumtion per person, ett tydligt tecken på hur djupt förankrat kaffet är i vår kultur.

Fikastunden är inte längre bara en enkel paus, den har blivit ett viktigt inslag i vardagen. Ett andrum där vi hinner andas ut, prata, skratta eller bara sitta tysta med en kopp i handen. För många är den nästan helig, en stund som skapar trygghet och gör att vi känner oss hemma, oavsett plats. Kaffe har blivit något mer än bara en dryck. Det är en vana, en ritual, ett sätt att vara. Själv dricker jag kaffe flera gånger om dagen, och hemma maler jag mina bönor och brygger mitt kaffe med en Hario V60 och sedan låter jag kaffet stå och dra i tio minuter för att extrahera smaken ordentligt.

Men kaffets väg till denna självklarhet har inte varit spikrak. Få känner till att kaffe faktiskt varit föremål för upprepade förbud i Sverige. Särskilt under 1700-talet mötte drycken motstånd från både statsmakten och andra samhällsinstitutioner.

Kaffe som kontroversiell dryck
Kaffets rötter sträcker sig tillbaka till 800-talets Etiopien, men det var först på 1200-talet som drycken började konsumeras mer regelbundet, framför allt i Etiopien och Jemen. Till en början kokades och åts kaffeträdets bär och blad, men under 1200-talet började man rosta bönorna, vilket lade grunden till den dryck vi känner igen idag. Redan då väckte kaffet debatt. År 1511 förbjöds det i Mekka av religiösa ledare på grund av dess stimulerande effekt, och 1532 infördes ett liknande förbud i Kairo där både kaffehus och kaffelager förstördes.

På 1600-talet hade kaffet spridit sig över hela Mellanöstern. Genom den livliga handeln mellan Venedig och Egypten nådde bönorna Europa. Katolska kyrkan debatterade länge huruvida kaffe skulle tillåtas, men år 1600 förklarade påve Clemens VIII att drycken var godkänd. Det första europeiska kaffehuset öppnade i Venedig samma år, och redan 1645 fanns ett offentligt kafé på Piazza San Marco, Bottega del Caffè.

Kaffekulturen växte snabbt. Under 1700-talet fanns det över 200 kaféer i Venedig. Samtidigt hade kaffe nått England via Ostindiska kompanier, och i London fanns över 3 000 kaffehus redan 1675. Dessa blev snabbt viktiga mötesplatser för politiska och ekonomiska diskussioner.

Kaffe kommer till Sverige
Kaffe introducerades i Sverige i slutet av 1600-talet, och den första kända importen, ett halvt kilo, registrerades år 1685. Till en början var det en sällsynt och exklusiv nyhet som främst förekom vid hovet och inom akademiska kretsar. Det var långt ifrån en vardagsdryck, snarare en dyrbar lyx som symboliserade status. Kaffe användes även i medicinska sammanhang, vilket ytterligare förstärkte dess exklusiva karaktär.

Under 1700-talet började kaffet få ett något bredare genomslag, särskilt i de växande städerna. Trots detta var det fortfarande främst de välbärgade som hade råd att njuta av drycken. Priset var nämligen skyhögt, ett skålpund kaffe (cirka 0,4 kilo) kostade femtio daler kopparmynt, vilket motsvarade ungefär en hel årslön för en bonddräng. Borgerskapet tog snart till sig kaffevanan, och kaffedrickande blev ett självklart inslag vid sociala sammankomster, kortspel och sällskapsliv. Eleganta kaffekannor, finporslin och särskilda kaffemöbler blev tydliga statussymboler i hemmen.

Men kaffets framväxt möttes inte enbart med entusiasm. Både kyrkliga ledare och konservativa röster uttryckte oro över den nya dryckens påverkan på samhällslivet. En av kritikerna var Carl von Linné, som varnade för de hälsomässiga riskerna med kaffekonsumtion, ett tecken på hur omdebatterad drycken var även på hög nivå.

Trots att mycket av kaffedrickandet skedde i privata hem började kaffehus också dyka upp i Sveriges större städer. I Stockholm fanns det, enligt stadsmuseet, hela femton kaffehus redan år 1728. Bland de mer välrenommerade fanns Normans kaffeskänk i det Torstensonska palatset. På 1780-talet blev även Maja-Lisas på Riddarholmen ett populärt tillhåll för stadens kaffetörstande invånare.

De svenska kaffeförbuden
Mellan 1756 och 1823 införde den svenska staten fem olika kaffeförbud. Det första kom under kung Adolf Fredriks regering. Skälen till förbuden var både ekonomiska, moraliska och hälsorelaterade:

☞ Ekonomiska motiv: Kaffet var en importvara som betalades med silver, vilket påverkade landets handelsbalans negativt. Staten ville minska beroendet av lyxvaror från utlandet.
☞ Moralisk oro: Kaffehus betraktades som riskabla miljöer där människor kunde utbyta samhällskritiska idéer, spela kort och bedriva ett utsvävande leverne.
☞ Hälsoskäl: Samtidens läkare varnade för negativa hälsoeffekter av kaffe, såsom huvudvärk, sömnproblem och hjärtklappning.

Förbuden infördes åren 1756, 1766 (överflödsförordningen reglerade kaffedrickande, men det var inte ett totalförbud), 1794, 1799 och 1817. Under vissa perioder förbjöds inte bara import och försäljning av kaffe, utan även innehav av kaffekannor, koppar och bryggutrustning. Beslag av sådan egendom kunde förekomma, liksom böter för dem som trotsade lagen.

Kaffe dracks ändå – i smyg
Trots förbuden minskade inte kaffedrickandet. Tvärtom fortsatte svenskarna att njuta av sin kopp – nu i hemlighet. På både landsbygd och i stadsmiljö utvecklades en underjordisk kaffekultur. Kaffe serverades i hemliga sällskap, och många dolde sina kaffekannor i särskilda gömmor. Drycken fick därmed ytterligare en betydelse: som symbol för självbestämmande, gästfrihet och tyst motstånd mot statlig kontroll. Kaffet blev mer än bara en dryck, det blev en kulturell markör.

Förbudens slut och kaffets folkliga genombrott
När det sista kaffeförbudet hävdes 1823 hade kaffet redan fått fäste i det svenska samhället. Under 1800-talet spreds drycken från överklassens salonger till arbetarklassen, i takt med att importen ökade och priserna sjönk. Kaffe gick från att vara en dyrbar lyx till att bli tillgängligt för de flesta, en dryck för folket snarare än eliten.

Ransonering och kaffesurrogat under krigen
Men kaffets historia i Sverige stannade inte vid 1800-talets liberalisering. Under både första och andra världskriget blev tillgången på bönor kraftigt begränsad. Ransonering infördes, och svenskarna fick vända sig till olika surrogat: brygder på rostat spannmål, cikoria, potatisskal eller sockerbetor blev tillfälliga ersättare. Trots detta var det tydligt hur självklar drycken blivit – kaffet saknades, inte bara som smakupplevelse utan som en del av vardagens rytm och sociala liv.

Kaffet som vardagsdryck och tradition
Framåt sekelskiftet 1900 hade kaffe blivit en självklarhet i de flesta svenska hem, oavsett om man bodde i stan eller på landet. Kaffepannan, ofta kallad ”kaffepetter”, puttrade på spisen från morgon till kväll. Drycken blev en del av dagens alla skeden och etablerade sig som en social norm snarare än ett tillfälle.

Ett vanligt inslag, särskilt bland män, var att förstärka kaffet med en skvätt brännvin, något som kallades ”kaffekask” eller ”kaffegök”. Kaffepausen blev en rutin även på arbetsplatser, och kyrkkaffet efter söndagens gudstjänst utvecklades till ett viktigt socialt inslag. Vid det laget hade kaffet för länge sedan lämnat sin roll som exklusiv dryck. Det var nu en symbol för gemenskap, tradition och trygghet, en varm följeslagare i det svenska vardagslivet.

Kaffe i dag – en självklar del av kulturen
I dag kan det kännas nästan overkligt att tänka på att kaffe en gång sågs som något farligt och faktiskt var förbjudet i Sverige. Men just den historien visar hur en så enkel sak som en kopp kaffe kan vara så mycket mer än bara en dryck. Kaffe är för mig som en pausknapp i vardagen. En chans att landa, andas och dela en stund tillsammans med någon. Nu när klimatförändringarna hotar våra kaffebönor och framtiden kanske bjuder på labbkaffe (läs tidigare inlägg här), känns det extra viktigt att värna om den kärlek och de traditioner som kaffe bär med sig. Kaffet är mer än bara en smak, det är en känsla, en berättelse och en del av vår identitet.

Läs mer om kaffe här.

✶✶✶

Om Robbans bästa
Jag heter Robert Kwok och det är jag som driver fikabloggen Robbans bästa. Sedan 2013 har jag delat med mig av min passion för fika, tipsat om kaféer och skrivit om allt som gör den svenska fikakulturen så speciell. Jag vill förtydliga att Robbans bästa är en blogg – inte en affär där du kan beställa tårtor, landgångar, bröd och bakverk.

Jag skriver även artiklar för både svensk och internationell media, samt för företagare som vill lyfta fram den svenska fikakulturen. Bloggen är helt oberoende och fri från betalda samarbeten, så här slipper du irriterande annonser som dyker upp överallt.

Tveka inte att höra av dig om du har något på hjärtat, antingen här på bloggen eller via e-post. Mer om Robbans bästa här.