Det är något vackert och familjärt med ett klassiskt kakfat. Du vet, ett fat med exempelvis syltkakor, drömmar, kolasnittar och brysselkex, kanske uppdukat på ett gammalt våningsfat med en spetsduk under, och en kanna kaffe som står och puttrar i bakgrunden. För mig är det själva definitionen av svensk fika.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag som ung klättrade upp på köksstolen hemma hos mormor för att nå de där kakburkarna längst upp i skafferiet. Plåtburkarna stod på rad, prydligt märkta med små lappar: ”Drömmar”, ”Bondkakor”, ”Brysselkex”. Det fanns alltid sju sorter, varken mer eller mindre, och varje kaka hade sin självklara plats på fikabordet.

Men varför just sju? Jo, enligt traditionen (och gamla vett- och etikettböcker) var det viktigt att inte bjuda på för få sorter, då kunde man uppfattas som snål. Men bjöd man på fler än sju så ansågs det skrytsamt. Sju sorter blev den gyllene medelvägen. Lagom, som vi svenskar brukar säga.

Med tiden har kaféutbudet förändrats, nya bakverk har gjort entré, vi har macarons, rawfoodbollar, croissanter med vaniljcrème och diverse amerikanska influenser. Men ändå… det är något särskilt med de där små, spröda, smöriga klassikerna som aldrig riktigt försvinner. Kanske är det nostalgin. Kanske är det enkelheten. Eller bara smaken, du vet, den där genuina smaken av svensk fika.

När jag var bagarpraktikant på Tössebageriet 2018 älskade jag att baka småkakor. Jag vet att många bagare inte är så förtjusta i just kakbak, men själv tycker jag det är rogivande och roligt. Hemma bakar jag gärna småkakor, något som min fru Annie uppskattar mycket.

Förr i tiden var följande kakor vanliga inslag på ett klassiskt kafferep:

Drömmar – små moln av smör och vanilj
När jag tänker på drömmar ser jag framför mig något ljust, poröst och nästan viktlöst, som ett litet moln i kakform. De är så spröda att de nästan faller sönder bara man nuddar dem, och det är just det som gör dem så himla goda. Den milda vaniljsmaken, det där lilla krispet när man biter till, oslagbart. Det speciella är att de bakas med hjorthornssalt, ett gammaldags jäsmedel som nästan bara används till just drömmar. Det är det som ger dem den där unika konsistensen. Min mormor brukade alltid säga: ”En riktig dröm ska knäppa till när man tar en tugga.” Och det stämmer, då vet man att man lyckats.

Syltkakor – en smak av barndom
För mig doftar hallongrottor trygghet. Den där lilla klicken sylt i mitten, inbäddad i mördeg, var alltid min favorit som barn. Jag brukade pilla bort sylten först och spara den till sist, det var liksom pricken över i:et. Trots sin enkelhet känns syltkakan alltid lite festlig. Kanske för att man vet att någon stått där och tryckt ut varje litet hål för hand. Det finns något omsorgsfullt över den här kakan som jag tycker är vackert.

Finska pinnar – trots att de inte är finska
Namnet är lite missvisande, det här är faktiskt en svensk klassiker. Men det spelar ingen roll, jag älskar dem ändå. Den nötiga smaken från mandeln (men det får inte vara för mycket bittermandel), det knastrande pärlsockret och den smöriga degen gör finska pinnar till en stående favorit på mitt fikafat. De är diskreta, kanske till och med lite tråkiga till utseendet men så fort man tar en tugga inser man varför de hållit i över hundra år.

Kolasnittar – krispiga kanter och seg kärna
Kolasnittar har alltid känts som småkakornas motsvarighet till en trygg famn. Doften när de gräddas, den där sötsega smaken av sirap, och den lilla knäckigheten i kanterna. Det är enkelt men perfekt. Jag tycker om att variera dem ibland – kanske med lite ingefära, apelsinzest eller till och med en gnutta flingsalt ovanpå. Men originalet håller alltid. De är dessutom perfekta att doppa i kaffet, vilket är en viktig egenskap i min bok.

Chokladsnittar – kusinen från storstan
Om kolasnitten är den lantliga klassikern så är chokladsnitten dess lite mer urbana kusin. Med kakao i degen och ett täcke av pärlsocker ser den nästan ut som något från ett konditori i 50-talets Stockholm. Jag gillar kontrasten, choklad och socker, mörkt och ljust. Det är en kaka som både är enkel att göra och enkel att älska. Själv bakar jag gärna chokladsnittar med Valrhona kakaopulver (som finns i välsorterade mataffärer) och toppar dem med hackade pistagenötter från Bronte på Sicilien.

Bondkakor – ett arv från det gamla Sverige
Bondkakor är kanske den mest rustika av de sju. Grova, krispiga och med rejäla bitar mandel. Namnet kommer från att de bakades i stora mängder på gårdarna inför högtider. Inget tjafs, bara smör, socker, vetemjöl och mandel och så en skvätt sirap. Det är verkligen en smak av det gamla Sverige. Jag tycker om att baka dem riktigt tunna, så de blir knapriga rakt igenom.

Brysselkex – kakfatets juvel
Med sin rosa sockerkant är brysselkexen kanske de mest eleganta av de sju. Det där knastret från sockret, den ljusa degen som nästan smälter i munnen, det är en liten lyxkaka i all sin enkelhet. Namnet har inget med Bryssel att göra, men det låter ju fint. Jag minns att jag alltid valde ut de rosa från kakfatet när jag var liten då de såg mest spännande ut. Än idag tycker jag de höjer vilket fikabord som helst.

En tradition värd att bevara
Kafferepets rötter med sju sorters kakor sträcker sig dock långt tillbaka i tiden, något som Viveka Adelswärd beskriver fint i sin läsvärda tillbakablick om fika som hon publicerade på min blogg för ett par år sedan. Från cafésamtal till fikasnack och Kaffeförbud, kafferep och sju sorters kakor. Läs även kaffestund med dopp och kafferep och 7 sorters kakor åter i rampljuset.

Att baka (eller köpa) sju sorters kakor handlar inte bara om tradition, det är också ett sätt att visa omtanke. Att lägga tid på småkakor, istället för att slänga ihop en enkel kladdkaka, visar att man vill ge sina gäster något extra. Det är kanske därför jag älskar det så mycket. Det är små bakverk med stort hjärta. Visst, det tar tid. Det kräver planering. Men det finns något väldigt rofyllt i att stå där vid köksbänken med radion på, medan kakburkarna fylls en efter en. Och när man sedan dukar fram och ser kakfatet fyllas med sju olika smaker, färger och former, då är det värt det.

Så nästa gång du funderar på vad du ska baka, tänk smått. Tänk klassiskt. Tänk sju sorters kakor.

✶✶✶

Om Robbans bästa
Jag heter Robert Kwok och det är jag som driver fikabloggen Robbans bästa. Sedan 2013 har jag delat med mig av min passion för fika, tipsat om kaféer och skrivit om allt som gör den svenska fikakulturen så speciell. Jag vill förtydliga att Robbans bästa är en blogg – inte en affär där du kan beställa tårtor, landgångar, bröd och bakverk.

Jag skriver även artiklar för både svensk och internationell media, samt för företagare som vill lyfta fram den svenska fikakulturen. Bloggen är helt oberoende och fri från betalda samarbeten, så här slipper du irriterande annonser som dyker upp överallt.

Tveka inte att höra av dig om du har något på hjärtat, antingen här på bloggen eller via e-post. Mer om Robbans bästa här.